Examinationen klar. Den gick bra. Jag bugar för den samlade erfarenhet som ryms i en grupp med över hundra års sammanlagd erfarenhet av undervisning och barn och ungdomar. Tack till kursarna för allt ni delat med er av! Tack Måns och Lars för att ni tror på oss!

Efter några dagars eftertanke slår det mig att det finns en viktig aspekt icke att förglömma. Vi är till synes eniga om att ett mål med IKT är att eleverna själva ska bli producenter. Jag tror på tanken och hoppas att den går att realisera. Vi måste dock fundera vad det är vi ger oss in på. Vi arbetar med ett "levande material". Jag arbetar med tonåringar med allt vad de innebär. Blottade strupar är oemotståndligt för många kids med risig självkänsla. Att inte hugga är att riskera sin position i gruppen. Jag är trygg i mig själv och ändå krävs det inte så mycket för att hugget ska kännas. Man bär med sig ärret.

Vad händer då om vi till exempel börjar använda blogg som ett verktyg i undervisningen. Fundera på det en stund! En blogg blir ofta personlig. Det är egna funderingar på pränt. Föreställ er elever som tänker, analyserar och skriver. Föreställ er att vi släpper in andra klasskamrater, för att få respons. Om kommunikationen bara sker mellan elev-lärare tycker inte jag att bloggens fulla potential utnyttjas. Och ändå där jag står nu skulle jag aldrig ge mig in på något sådant.

Att släppa in andra elever i en elevs funderingar är att öppna dammar och hur tar vi hand om vattenmassorna. Vi kan inte heller förutspå vad som sker. Det vi kan förutspå är att mycket oförutsett kommer att ske. Jag ser många blottade strupar och stukade själar. Det går säkert att hitta bra modeller som fungerar utmärkt. Vem vågar försöka? Jag känner stor ödmjukhet inför människorna jag har framför mig och deras berättelser. Vi arbetar med människor, glöm aldrig det!