Begreppet dröjer sig kvar och skaver. Att det ska vara så svårt. Bilden av ett kommande arbetsområde är så tydligt och strukturerat i mitt huvud, nästan vackert. Väl ute i klassrummet blir det inte alls så. För eleverna är det bara skola, något som stör dem på vägen mot det riktiga livet därute. Friheten.
 
Det finns stunder av närvaro, när man når fram. Då man ser en skillnad. Något har hänt. Någon har förflyttat sig. Så är ögonblicket över, men man lever för dem, ögonblicken alltså. Tänk om man kunde arbeta fram några "triggers" som skapar allvar, tystnad, eftertänksamhet och arbetslust. 

Å andra sidan...finns det en risk med att ta sig själv och läreriet på för stort allvar. Life goes on. Moppekillarna mognar de med. Ser en del av dem på stan i tjugoårsåldern nu. Förhoppningsvis fick de med sig en och annan viktig kunskap och känslan av att ha blivid sedd och tagen på allvar. Tanken på startnycklar dröjer sig kvar. Bara att ta itu helt enkelt.  
9/30/2010 12:00:40 am

Du har så rätt, det är de där stunderna av närvaro, känslan att träffat rätt och nått fram som man lever för. Visst vore det fantastiskt med ett knippe triggers att plocka fram som man visste alltid fungerade, men är det så enkelt? Kräver inte varje grupp, arbetsområde sina speciella triggers?
Kanske är det själva divkraften i läraryrket, jakten på startnycklarna och ögonblicken av närvaro i klassrummet. Läreriets magi.

Reply
Lisa
9/30/2010 08:47:28 am

Nycklar idag, kodlås imorgon? Jag tror att du definitivt ger dem nycklar för framtiden genom att använda deras koder... med andra ord - kan du ta in deras intressen i din egen undervisning så kanske du hittar nyckeln/koden?
Sesam - öppna dig! Och du kan träda in!

Reply



Leave a Reply.