Det finns stunder av närvaro, när man når fram. Då man ser en skillnad. Något har hänt. Någon har förflyttat sig. Så är ögonblicket över, men man lever för dem, ögonblicken alltså. Tänk om man kunde arbeta fram några "triggers" som skapar allvar, tystnad, eftertänksamhet och arbetslust.
Å andra sidan...finns det en risk med att ta sig själv och läreriet på för stort allvar. Life goes on. Moppekillarna mognar de med. Ser en del av dem på stan i tjugoårsåldern nu. Förhoppningsvis fick de med sig en och annan viktig kunskap och känslan av att ha blivid sedd och tagen på allvar. Tanken på startnycklar dröjer sig kvar. Bara att ta itu helt enkelt.