-Det går bra i mitt ämne säger flera kollegor och känslan av ett personligt misslyckande förstärks. Alla blickar riktas mot mig. Uttryckslösa, vintertrötta läraransikten. Jag känner hur vreden väcks inom mig. Vill ställa mig upp, slå näven i bordet och tala klarspråk, men det tjänar ingenting till. Alla i rummet vet att eleven inte når målen i svenska. På något underligt vis försöker alla hitta ett hopp att klamra sig fast vid. Ett litet ljus i mörkret. Specialpedagog och kurator ser på mig med ett slags underkännande i sina blickar. Plötsligt görs jag ansvarig för hela grundskolans "lärarmisslyckanden", trots att jag haft eleven i knappt ett år.
Rektor säger: -Vad behöver n.n göra för att klara betyg. Nu vill jag skrika igen. -Både ni och jag vet att n.n inte når målen. Det går inte att ta igen flera mål på en månad. N.n har inte förmått arbeta för att nå målen. Underlag för betyg saknas och jag som lärare har inte nått fram. Kollegorna sluter inte upp bakom mig trots att de varit med och stridit för att eleven ska få extra hjälp i flera år. Vi Kollegor ställs mot varandra trots att vi alla vill elevens bästa. Vad ska vi ha målen till om de inte har relevans vid betygsättning? Vem vinner på att jag godkänner en elev som inte når målen. Jag är en kommunal tjänsteman med uppdrag att följa styrdokumenten. Alla elever har rätt till individanpassad undervisning. Det är mitt uppdrag. Individanpassa för 30 elever. Det finns alltid saker som jag skulle kunnat göra, men inte gjorde. Jag kan välja den lätta vägen och sätta G utan underlag. Det är inte rätt. Det är heller inte rätt att en elev ska gå igenom grundskolan och uppleva misslyckande på misslyckande. Det värsta är ändå att n.n kommer att klara sig utmärkt i livet med det n.n kan i svenska. IG-stämpeln i hjärtat får n.n dock leva med.