Så är man tillbaka igen på jobbet efter 1.5 års bortavaro. Blandade känslor och snurr i huvudet. Jag finner dock att samma saker som förr frustrerar. Att terminen börjar i fel ände alltid. Tänk om vi fick börja med att ställa i ordning oss själva och vår undervisning i lugn och ro. Nej istället ska det kick-offas och ätas billig Brie och kex i personalrummet. Därefter ska vi lärare ombesörja sjuttioelva praktiska ting (som borde vara vaktmästare/övrig personals sysslor. Bänkar och skåp ska flyttas. Trivsel skapas. Och så en föreläsning förstås, även om den var bra.
När vi så småningom får en planeringsförmiddag pustar vi ut och spyr galla över vår arbetssituation. Alla dessa kringsysslor som stjäl tid och energi från det pedagogiska arbetet. Den faktiska och psykologiska uppladdning som krävs för att kunna starta upp, on stage, har vi inte tid till. Vi sysslar med schemadetaljer och jagar klasslistor. Tänk om det fanns en administratör som hjälpte oss med detta!Jag startar terminen utan egen dator, och med en vikarienyckelknippa och ett schema där hälften av lektionerna saknar lokalangivelse. Att kliva i i klassrummet och vara (känna sig) professionell är svårt under dessa omständigheter.
Tanken på att eleverna anser att mitt jobb är ett lågstatusyrke börjar krypa sig in under skinnet. Hur ska jag kunna upparbeta en auktoritet och få respekt? Jag tror att en del föräldrar brister i vuxensolidariteten. Man försvarar sitt barn till varje pris och visar sig inte vuxen nog att avhålla sig från att falla in i barnens klagolitania. Vuxna måste förklara och nyansera sina barns tankar och resonemang! De tolkar saker i skolans värld utifrån sina erfarenheter och ofta blir tolkningen Ofta finns en praktisk (om än olycklig) förklaring till olika omständigheter. Till exempel att det sker många lärarbyten på vår skola. Ja medelåldern på kvinnokollektivet är låg, vilket innebär att många är i barnafödande ålder, vilket leder till graviditeter och föräldraledigheter. Tråkigt att en del drabbas. Vilket är alternativet måste vi fråga oss? Barn måste födas. Skönt att spy galla en stund. En trög sörja som måste ut. Med hopp om mer hopp. Hörs!
När vi så småningom får en planeringsförmiddag pustar vi ut och spyr galla över vår arbetssituation. Alla dessa kringsysslor som stjäl tid och energi från det pedagogiska arbetet. Den faktiska och psykologiska uppladdning som krävs för att kunna starta upp, on stage, har vi inte tid till. Vi sysslar med schemadetaljer och jagar klasslistor. Tänk om det fanns en administratör som hjälpte oss med detta!Jag startar terminen utan egen dator, och med en vikarienyckelknippa och ett schema där hälften av lektionerna saknar lokalangivelse. Att kliva i i klassrummet och vara (känna sig) professionell är svårt under dessa omständigheter.
Tanken på att eleverna anser att mitt jobb är ett lågstatusyrke börjar krypa sig in under skinnet. Hur ska jag kunna upparbeta en auktoritet och få respekt? Jag tror att en del föräldrar brister i vuxensolidariteten. Man försvarar sitt barn till varje pris och visar sig inte vuxen nog att avhålla sig från att falla in i barnens klagolitania. Vuxna måste förklara och nyansera sina barns tankar och resonemang! De tolkar saker i skolans värld utifrån sina erfarenheter och ofta blir tolkningen Ofta finns en praktisk (om än olycklig) förklaring till olika omständigheter. Till exempel att det sker många lärarbyten på vår skola. Ja medelåldern på kvinnokollektivet är låg, vilket innebär att många är i barnafödande ålder, vilket leder till graviditeter och föräldraledigheter. Tråkigt att en del drabbas. Vilket är alternativet måste vi fråga oss? Barn måste födas. Skönt att spy galla en stund. En trög sörja som måste ut. Med hopp om mer hopp. Hörs!
RSS Feed