Jag minns en klassgenomgång för ett par år sedan. Alla kollegor, kurator, specialpedagog och rektor närvarande. Vi gjorde som brukligt, gick igenom klasslistan och alla lärare gav sin bild av hur det just nu går för alla elever. En bit ner på klasslistan kommer vi till en elev som saknar betyg i flera ämnen och riskerar att inte komma in på gymnasiet. I det läget vilar ansvaret tungt på en kärnämneslärare (Sv, Ma eller Eng). Eleven når inte målen och saknar behörighet till gymnasieskolan. Vi har misslyckats. Jag har misslyckats.

-Det går bra i mitt ämne säger flera kollegor och känslan av ett personligt misslyckande förstärks. Alla blickar riktas mot mig. Uttryckslösa, vintertrötta läraransikten. Jag känner hur vreden väcks inom mig. Vill ställa mig upp, slå näven i bordet och tala klarspråk, men det tjänar ingenting till. Alla i rummet vet att eleven inte når målen i svenska. På något underligt vis försöker alla hitta ett hopp att klamra sig fast vid. Ett litet ljus i mörkret. Specialpedagog och kurator ser på mig med ett slags underkännande i sina blickar. Plötsligt görs jag ansvarig för hela grundskolans "lärarmisslyckanden", trots att jag haft eleven i knappt ett år.

Rektor säger: -Vad behöver n.n göra för att klara betyg. Nu vill jag skrika igen. -Både ni och jag vet att n.n inte når målen. Det går inte att ta igen flera mål på en månad. N.n har inte förmått arbeta för att nå målen. Underlag för betyg saknas och jag som lärare har inte nått fram. Kollegorna sluter inte upp bakom mig trots att de varit med och stridit för att eleven ska få extra hjälp i flera år. Vi Kollegor ställs mot varandra trots att vi alla vill elevens bästa. Vad ska vi ha målen till om de inte har relevans vid betygsättning? Vem vinner på att jag godkänner en elev som inte når målen. Jag är en kommunal tjänsteman med uppdrag att följa styrdokumenten. Alla elever har rätt till individanpassad undervisning. Det är mitt uppdrag. Individanpassa för 30 elever. Det finns alltid saker som jag skulle kunnat göra, men inte gjorde. Jag kan välja den lätta vägen och sätta G utan underlag. Det är inte rätt. Det är heller inte rätt att en elev ska gå igenom grundskolan och uppleva misslyckande på misslyckande. Det värsta är ändå att n.n kommer att klara sig utmärkt i livet med det n.n kan i svenska. IG-stämpeln i hjärtat får n.n dock leva med. 
Lisa
12/3/2010 08:14:43 pm

Du sätter fingret på en öm punkt! Rätt vanligt att kollegor säger: hos mig är det inga problem (och har då oftast skygglappar på. Och vad beror detta på? Osäkerhet? Trötthet? Uppgivenhet? Brist på engagemang? Eller kanske oförmåga? Rädsla?

Hur mycket hade alla ansträngt sig att titta närmare på eleven och dess möte med skolan? I det här fallet känns det som om skolan/lärarna ville att eleven skulle anpassa sig till skolan och inte tvärtom!

Det är vår skyldighet att möta eleverna där de är och försöka erbjuda möjligheter så att de lyckas! De övriga lärarna skulle här ha ställt upp tillsammans med dig och eleven, försökt klarlägga vilka styrkor som finns och börja stötta därifrån. Frågade någon eleven? Eller var han/hon endast ett namn på klasslistan för de övriga? En till att pricka av?

Tungt ansvar vi har, vi pedagoger...

Reply
Lisa
12/3/2010 08:21:21 pm

Passar på att lägga till ett inlägg från en magsjuk lärare:
http://lararegertie.blogspot.com/2010/12/tankar-fran-en-magsjuk-larare.html

Reply
Åsa
12/3/2010 11:42:35 pm

Jag känner igen situationen allt för väl även om jag hittills inte är skyldig att sätta betyg. Du känner dig ensam ansvarig för elevens misslyckande men inser att du inte ensam kan vara det. Dagens myckna dokumenterande kanske kan göra att du framöver inte behöver bära hela oket själv för precis som du skriver så har ju eleven många skolår bakom sig när den kommer till dig. Förhoppningsvis kommer vi framöver att sätta in rätt hjälp tidigare så att den situation du beskriver inte uppkommer. Vad vi ska göra med de rädda kollegorna vet jag inte riktigt? Kanske fortsätta diskutera hur vi tillsammans ska hjälpa eleven istället för att diskutera vems felet är?

Reply
12/3/2010 11:59:11 pm

Vi får hoppas att Åsa har rätt och att den myckna dokumentationen leder till att elever slipper hamna i N.N. situation och lärare sliper vara med på möten som det du beskriver.
Men då gäller det att vi lärare vågar se problematiken och dokumentera elevens styrkor och svagheter så att vi genom hela skoltiden kan ge eleven det stöd hon/han behöver och bygga på de styrkor hon/han har.
Det gäller att hitta fungerande system för övergångar/överlämningar mellan lärare och stadier.
Tänk så många överlämningskonferenser jag suttit på bara för att långt senare bli kontaktad av den lärare som sedan blivit elevens mentor och som det visar sig inte alls fått ta del av den information jag överlämnat.
Då blir man trött och upprörd. Både över slöseriet med lärartid då vi suttit i möten, men framför allt över tiden som gått förlorad för eleven innan den nya mentorn upptäckt och förstått elevens behov av stöd

Reply
12/4/2010 01:03:23 am

Ett förtydligande: Det jag skrev om överlämnande var inte menat som en spark uppåt, utan en kritik av de kanaler vi har. Ibland stannar helt enkelt information på vägen i systemet. Dessutom har jag stött på insällningen "jag vill inte säga för mycket de får skapa sin egen bild" eller "jag vill inte veta för mycket jag vill skapa min egen bild". Vi borde kunna lita på varandra och vara överens om att alla lärare vill elevens bästa. Slå näven i bordet och tala klarspråk som du skriver Mian.

Reply
12/4/2010 09:45:39 pm

Hur förändra detta? All klokskap i diskussionen ovan till trots, är nog detta en situation som många av oss delar.Hos oss finns något som kallas brogrupper där samverkan skall ske mellan förskola - tidigare år, tidigare år - senare år. Det är ändå svårt att nå fram med information och vi bland de yngre upplever ofta att vår dokumentation inte är önskvärd hos mottagande lärargrupp. Sedan uppstår ändå den situationen som Karin talar om, att närmast berörda hör av sig i efterhand. Skapas då dessutom betygsinflation i processen på grund av någon typ av grupptryck...vad har vi vunnit då. Som sagt, klarspråk hela vägen...så når vi nog längre åtminstone.

Reply



Leave a Reply.