Aldrig aldrig har jag i så hög grad ifrågasatt mig själv som lärare, som nu. Det är nästan ironiskt att det sker nu när jag vidareutbildar mig. Okej, jag kan kliva in i ett klassrum och leda trettio stycken femtonåringar. Det kan verkligen inte alla människor. Jag vet att jag kan fånga deras uppmärksamhet (åtminstone för en stund) och lära tillsammans med dem. Jag vågar ta min kaffekopp, sätta mig bland ungdomarna och prata med dem. Det är jag stolt över.
Men vad håller jag på med? Vad håller VI på med? Läser i detta nu intressanta och i högsta grad relevanta rapporter från bl a myndigheten för skolutveckling och inser hur totalt avklippta vi är från aktuell forskning i min verksamhet. Hur lite jag anknutit till pågående forskning under mina åtta yrkesverksamma år som lärare. Vi är så totalt upptagna med att hålla igång något slags fungerande skolvardag kring och för våra elever.
Det finns inte tid, ork, lust, men framför allt inte förutsättningar för aktuell forskning och pedagogiska samtal i vårt arbetslag. Jag tror inte att vi är unika just på min skola. Var finns det pedagogiska ledarskapet? Var finns den person som kräver att jag håller mig uppdaterad i aktuell forskning och ger mig förutsättningar för det? Den här terminen har vi tillsammans i arbetslaget inte haft ett enda verkligt pedagogiskt samtal. Vi talar om IUP:er, EVK:er, LPP:er och så vidare. Vi sitter fast i en ändlös, maktlös, utdragen och ångestskapande seg klet. (Jag överdriver inte)
Det finns möjlighet att skapa bra lär- och fortbildningstillfällen för oss där vi kan göra nedslag i aktuell forskning och samtala kring den. Vi har några dagar avsatta för fortbildning varje läsår, men då sysslar vi med annat. Det krävs ett reellt pedagogiskt ledarskap från rektor, för att arbetslaget och dess lärare ska kunna förflytta sig pedagogiskt.
Vi har dessvärre blivit gråa, stretande tjänstemän som skriver papper och skriver papper, (även digitalt). Det går inte. Framtidens skola kräver att vi leder barnen och ungdomarna i deras lärande. Vi måste entusiasmera, inspirera och leda dem. Hur ska vi mäkta med det? Det är med sorg i hjärtat jag inser att om det inte sker en förändring kommer jag att sluta i yrket inom en femårsperiod.
Jag såg ett klipp på bloggen "En IKT-pedagogs funderingar" och inspirerades av en Micke Gunnarsson. Vi behöver bli mer som han för att motivera eleverna. Vi behöver plocka fram den varma, entusiasmerande föreläsaren/ledaren för att nå fram till ungdomarna, men det stannar inte där.
Var det någon som blev förvånad över att Sverige låg i topp i Europa när det gäller antalet datorer i skolan? Inte jag. När man sedan lade till punkterna: Kunskaper om IT, samt motivation att använda IT låg vi plötsligt i botten i Europa. Surprise? NO (Ur rapporten: Effektivt användande av IT i skolan, myndigheten för skolutveckling) Kommunerna slår sig för bröstet och IT-satsar, utan att att veta vad det är man vill och vart man vill nå. Och detta när forskningen visar att rätt användande av IT i skolan ökar elevernas måluppfyllelse.
Slutsatserna av rapporten visar på att ett medvetet nationellt implementerande av IT i undervisningen, stödjer eleverna på individuell nivå och ger läraren nya möjligheter att individanpassa undervisningen. JA, säger jag. Aldrig för har jag så snabbt nått mina elever utanför skolan som nu. Jag skickar meddelanden till dem på den arena där de ofta befinner sig, FB. Där återkopplar jag, påminner jag (curling?), berömmer jag, och skäller jag, om än snällt. Jag ger feedback och eleverna blir sedda. Wow! Här finns stora möjligheter.
Hur viktigt är det då inte att lotsa eleverna fram emot ökade digitala färdigheter bortom användande och tekniskt kunnande? Detta belyses inte minst i rapporten kring "digital literacy". Den blomformade modellen visar på andra färdigheter såsom kommunikation, förmåga att söka och välja information, kritiskt tänkande och värderande, kreativitet, kulturell och social förståelse för att nämna några. Här krävs vårt pedagogiska ledarskap. Vi har inget val. Detta måste vi förhålla oss till. Hälften av alla lärare tror inte att användandet av IT främjar undervisningen. Det stavas rädsla.
På bloggen "Jag lär mig teknik" fastnade jag för ett youtube-klipp Nya läroplanen på 5:50. Utifrån sökorden dator, internet, webb, digital och information orienteras vi i den nya läroplanen. Orden finns där och på flera ställen. Man har vågat tadem i sin mun och sätta dem på pränt. Filmen visar att det trots allt finns hopp för en ökad digitaliserad undervisning, utifrån de nya styrdokumenten. Det finns en ambition, men vägen dit är lång.
I övrigt vill jag rekommendera TED-ideas worth spreading. En guldgruva att ösa ur och inspireras av. Smarta människor som delar med sig.
Frågan hänger kvar, vad håller jag/vi på med?
Men vad håller jag på med? Vad håller VI på med? Läser i detta nu intressanta och i högsta grad relevanta rapporter från bl a myndigheten för skolutveckling och inser hur totalt avklippta vi är från aktuell forskning i min verksamhet. Hur lite jag anknutit till pågående forskning under mina åtta yrkesverksamma år som lärare. Vi är så totalt upptagna med att hålla igång något slags fungerande skolvardag kring och för våra elever.
Det finns inte tid, ork, lust, men framför allt inte förutsättningar för aktuell forskning och pedagogiska samtal i vårt arbetslag. Jag tror inte att vi är unika just på min skola. Var finns det pedagogiska ledarskapet? Var finns den person som kräver att jag håller mig uppdaterad i aktuell forskning och ger mig förutsättningar för det? Den här terminen har vi tillsammans i arbetslaget inte haft ett enda verkligt pedagogiskt samtal. Vi talar om IUP:er, EVK:er, LPP:er och så vidare. Vi sitter fast i en ändlös, maktlös, utdragen och ångestskapande seg klet. (Jag överdriver inte)
Det finns möjlighet att skapa bra lär- och fortbildningstillfällen för oss där vi kan göra nedslag i aktuell forskning och samtala kring den. Vi har några dagar avsatta för fortbildning varje läsår, men då sysslar vi med annat. Det krävs ett reellt pedagogiskt ledarskap från rektor, för att arbetslaget och dess lärare ska kunna förflytta sig pedagogiskt.
Vi har dessvärre blivit gråa, stretande tjänstemän som skriver papper och skriver papper, (även digitalt). Det går inte. Framtidens skola kräver att vi leder barnen och ungdomarna i deras lärande. Vi måste entusiasmera, inspirera och leda dem. Hur ska vi mäkta med det? Det är med sorg i hjärtat jag inser att om det inte sker en förändring kommer jag att sluta i yrket inom en femårsperiod.
Jag såg ett klipp på bloggen "En IKT-pedagogs funderingar" och inspirerades av en Micke Gunnarsson. Vi behöver bli mer som han för att motivera eleverna. Vi behöver plocka fram den varma, entusiasmerande föreläsaren/ledaren för att nå fram till ungdomarna, men det stannar inte där.
Var det någon som blev förvånad över att Sverige låg i topp i Europa när det gäller antalet datorer i skolan? Inte jag. När man sedan lade till punkterna: Kunskaper om IT, samt motivation att använda IT låg vi plötsligt i botten i Europa. Surprise? NO (Ur rapporten: Effektivt användande av IT i skolan, myndigheten för skolutveckling) Kommunerna slår sig för bröstet och IT-satsar, utan att att veta vad det är man vill och vart man vill nå. Och detta när forskningen visar att rätt användande av IT i skolan ökar elevernas måluppfyllelse.
Slutsatserna av rapporten visar på att ett medvetet nationellt implementerande av IT i undervisningen, stödjer eleverna på individuell nivå och ger läraren nya möjligheter att individanpassa undervisningen. JA, säger jag. Aldrig för har jag så snabbt nått mina elever utanför skolan som nu. Jag skickar meddelanden till dem på den arena där de ofta befinner sig, FB. Där återkopplar jag, påminner jag (curling?), berömmer jag, och skäller jag, om än snällt. Jag ger feedback och eleverna blir sedda. Wow! Här finns stora möjligheter.
Hur viktigt är det då inte att lotsa eleverna fram emot ökade digitala färdigheter bortom användande och tekniskt kunnande? Detta belyses inte minst i rapporten kring "digital literacy". Den blomformade modellen visar på andra färdigheter såsom kommunikation, förmåga att söka och välja information, kritiskt tänkande och värderande, kreativitet, kulturell och social förståelse för att nämna några. Här krävs vårt pedagogiska ledarskap. Vi har inget val. Detta måste vi förhålla oss till. Hälften av alla lärare tror inte att användandet av IT främjar undervisningen. Det stavas rädsla.
På bloggen "Jag lär mig teknik" fastnade jag för ett youtube-klipp Nya läroplanen på 5:50. Utifrån sökorden dator, internet, webb, digital och information orienteras vi i den nya läroplanen. Orden finns där och på flera ställen. Man har vågat tadem i sin mun och sätta dem på pränt. Filmen visar att det trots allt finns hopp för en ökad digitaliserad undervisning, utifrån de nya styrdokumenten. Det finns en ambition, men vägen dit är lång.
I övrigt vill jag rekommendera TED-ideas worth spreading. En guldgruva att ösa ur och inspireras av. Smarta människor som delar med sig.
Frågan hänger kvar, vad håller jag/vi på med?
RSS Feed