Examinationen klar. Den gick bra. Jag bugar för den samlade erfarenhet som ryms i en grupp med över hundra års sammanlagd erfarenhet av undervisning och barn och ungdomar. Tack till kursarna för allt ni delat med er av! Tack Måns och Lars för att ni tror på oss!

Efter några dagars eftertanke slår det mig att det finns en viktig aspekt icke att förglömma. Vi är till synes eniga om att ett mål med IKT är att eleverna själva ska bli producenter. Jag tror på tanken och hoppas att den går att realisera. Vi måste dock fundera vad det är vi ger oss in på. Vi arbetar med ett "levande material". Jag arbetar med tonåringar med allt vad de innebär. Blottade strupar är oemotståndligt för många kids med risig självkänsla. Att inte hugga är att riskera sin position i gruppen. Jag är trygg i mig själv och ändå krävs det inte så mycket för att hugget ska kännas. Man bär med sig ärret.

Vad händer då om vi till exempel börjar använda blogg som ett verktyg i undervisningen. Fundera på det en stund! En blogg blir ofta personlig. Det är egna funderingar på pränt. Föreställ er elever som tänker, analyserar och skriver. Föreställ er att vi släpper in andra klasskamrater, för att få respons. Om kommunikationen bara sker mellan elev-lärare tycker inte jag att bloggens fulla potential utnyttjas. Och ändå där jag står nu skulle jag aldrig ge mig in på något sådant.

Att släppa in andra elever i en elevs funderingar är att öppna dammar och hur tar vi hand om vattenmassorna. Vi kan inte heller förutspå vad som sker. Det vi kan förutspå är att mycket oförutsett kommer att ske. Jag ser många blottade strupar och stukade själar. Det går säkert att hitta bra modeller som fungerar utmärkt. Vem vågar försöka? Jag känner stor ödmjukhet inför människorna jag har framför mig och deras berättelser. Vi arbetar med människor, glöm aldrig det!  

-Idag ska vi utvärdera sade jag.
-Vadå utvärdera svarade min 9:a?
-Ni ska utvärdera min undervisning och innehållet i den. Kom med synpunkter om vad ni tycker kan bli bättre, men även vad som varit bra. Därefter kan ni skriva hur ni vill jobba med svenska i vår.

Femton fågelholkar (halvklass). Vi fick bolla detta fram och tillbaka några gånger. Jag förklarade som så många gånger förr, vikten av att motivera varför man tycker som man tycker. Tror det gick fram. Lite stojigt och på sina håll en smula oseriöst till en början. Någon ritade en skala från 1-10 och ville placera in mig på den. Denna klottrades dock över. Efter två halvklass-lektioner hade jag 28 kloka utvärderingar i min hand.

Någon ville arbeta mer i grupp. En annan ville läsa fler valfria böcker. En tredje tyckte att jag nog kunde vara lite strängare. Från flera kom förslaget om att vi ska skriva mer och då olika typer av texter. Andra föredrog mer muntligt. Vissa ville träna hörförståelse och inför nationella provet. Gruppdiskussioner skrev någon. Spännande, INTE tråkiga böcker!

Och ja, fröken fick beröm för tydlighet och bra genomgångar. För att jag ibland till och med gör det tråkiga roligare. För att jag förklarar hur de kan bli bättre. För att jag är bestämd, men snäll ändå. Och som jag oroar mig...

Det värmer ända in i hjärtat. Man är ju inte mer än människa. Lite cred helt enkelt.

En före detta elev som nu går sista året på gymnasiet besökte mitt klassrum idag. Ett kärt återseende! Det pedagogiska ledarskapet i klassrummet skulle studeras. Hon visade mig sina medhavda (ambitiösa) frågor om lärande, lärstilar och om huruvida läraren är en förebild. Som alltid när någon annan person kliver in blir man lite nervös och tänker lite extra på hur man är och vad man gör.

Jag funderar över min lärstil. Jag är inte nöjd. Fan att man aldrig får känna sig nöjd. Jag kan ju leda, eller? Att man är dränerad på energi efter en dag och att det kan kännas så futtigt det man gör. Fokusera på K:et i ITK sa någon. Möt eleverna i deras värld och ta den och dem på allvar. Jag går runt hela dagarna och tar mina elever på allvar och möter dem till viss del på deras arenor. Just nu funkar det inte nåt vidare.

En tycker att jag försöker bli kompis. En annan tycker att jag låter mig smöras för. En tredje kan inte skilja på personligt och privat. En fjärde känner sig inte längre trygg i mitt klassrum.

Nej tillbaka till Björklund och ordning och reda. Nolltolerans och inga mobiler i klassrummet. Vet hut! Klipp dig och skaffa ett jobb! Som han gjorde i filmen G. Vad hette han nu igen? Han som knarkade? Katederundervisning och opersonliga kufar till lärare som säger -SO är lätt. Jag förstår inte vad det är du inte förstår. Eller varför inte Three strikes then you´re out. Eller nåt. Det ska vara lite ont i magen att sitta på lektion.

Det Björklund inte har förstått är att pliktmänniskorna är ett utdöende släkte. Framför oss har vi generation lust och de tänker inte klippa sig och skaffa ett jobb, för hur KUL är det. Inte heller kan en lärare kliva in i ett klassrum och få respekt så där bara. Inte ens en duktig lärare som vill och gillar sitt jobb. Fokusera på K:et, jag vet inte jag.

Klippt mig har jag just gjort. Kanske ska skaffa mig ett (nytt) jobb.
 

Ett bodypump-pass en måndagskväll på Friskis & Svettis. Fullt till sista plats och med laddade motionärer. Ledaren full av energi, inspirerande och bekräftande. För att överhuvudtaget få en plats på passet gäller det att boka kl. 07.00 fem dagar i förväg. I annat fall får man kriga om en obokningsbar plats tio minuter före passet.

Han ger allt, visar, vägleder, förklarar stöttar och bekräftar. Vågar kliva ut i gruppen och kolla att vi kör hårt, är personlig, ger ett uppmuntrande ögonkast till var och en. Vi ger järnet och orkar ända fram. Han känner vår närvaro, vårt slit och får sin cred. Jag går därifrån med en känsla av välmående. Belöningen är en känsla av frid och en god natts sömn. Jag har gjort något bra för min egen skull. 

Jag vill vara ledare på Friskis och få lite cred!

  

Jag minns en klassgenomgång för ett par år sedan. Alla kollegor, kurator, specialpedagog och rektor närvarande. Vi gjorde som brukligt, gick igenom klasslistan och alla lärare gav sin bild av hur det just nu går för alla elever. En bit ner på klasslistan kommer vi till en elev som saknar betyg i flera ämnen och riskerar att inte komma in på gymnasiet. I det läget vilar ansvaret tungt på en kärnämneslärare (Sv, Ma eller Eng). Eleven når inte målen och saknar behörighet till gymnasieskolan. Vi har misslyckats. Jag har misslyckats.

-Det går bra i mitt ämne säger flera kollegor och känslan av ett personligt misslyckande förstärks. Alla blickar riktas mot mig. Uttryckslösa, vintertrötta läraransikten. Jag känner hur vreden väcks inom mig. Vill ställa mig upp, slå näven i bordet och tala klarspråk, men det tjänar ingenting till. Alla i rummet vet att eleven inte når målen i svenska. På något underligt vis försöker alla hitta ett hopp att klamra sig fast vid. Ett litet ljus i mörkret. Specialpedagog och kurator ser på mig med ett slags underkännande i sina blickar. Plötsligt görs jag ansvarig för hela grundskolans "lärarmisslyckanden", trots att jag haft eleven i knappt ett år.

Rektor säger: -Vad behöver n.n göra för att klara betyg. Nu vill jag skrika igen. -Både ni och jag vet att n.n inte når målen. Det går inte att ta igen flera mål på en månad. N.n har inte förmått arbeta för att nå målen. Underlag för betyg saknas och jag som lärare har inte nått fram. Kollegorna sluter inte upp bakom mig trots att de varit med och stridit för att eleven ska få extra hjälp i flera år. Vi Kollegor ställs mot varandra trots att vi alla vill elevens bästa. Vad ska vi ha målen till om de inte har relevans vid betygsättning? Vem vinner på att jag godkänner en elev som inte når målen. Jag är en kommunal tjänsteman med uppdrag att följa styrdokumenten. Alla elever har rätt till individanpassad undervisning. Det är mitt uppdrag. Individanpassa för 30 elever. Det finns alltid saker som jag skulle kunnat göra, men inte gjorde. Jag kan välja den lätta vägen och sätta G utan underlag. Det är inte rätt. Det är heller inte rätt att en elev ska gå igenom grundskolan och uppleva misslyckande på misslyckande. Det värsta är ändå att n.n kommer att klara sig utmärkt i livet med det n.n kan i svenska. IG-stämpeln i hjärtat får n.n dock leva med. 

Aldrig aldrig har jag i så hög grad ifrågasatt mig själv som lärare, som nu. Det är nästan ironiskt att det sker nu när jag vidareutbildar mig. Okej, jag kan kliva in i ett klassrum och leda trettio stycken femtonåringar. Det kan verkligen inte alla människor. Jag vet att jag kan fånga deras uppmärksamhet (åtminstone för en stund) och lära tillsammans med dem. Jag vågar ta min kaffekopp, sätta mig bland ungdomarna och prata med dem. Det är jag stolt över.

Men vad håller jag på med? Vad håller VI på med? Läser i detta nu intressanta och i högsta grad relevanta rapporter från bl a myndigheten för skolutveckling och inser hur totalt avklippta vi är från aktuell forskning i min verksamhet. Hur lite jag anknutit till pågående forskning under mina åtta yrkesverksamma år som lärare. Vi är så totalt upptagna med att hålla igång något slags fungerande skolvardag kring och för våra elever.

Det finns inte tid, ork, lust, men framför allt inte förutsättningar för aktuell forskning och pedagogiska samtal i vårt arbetslag. Jag tror inte att vi är unika just på min skola. Var finns det pedagogiska ledarskapet? Var finns den person som kräver att jag håller mig uppdaterad i aktuell forskning och ger mig förutsättningar för det? Den här terminen har vi tillsammans i arbetslaget inte haft ett enda verkligt pedagogiskt samtal. Vi talar om IUP:er, EVK:er, LPP:er och så vidare. Vi sitter fast i en ändlös, maktlös, utdragen och ångestskapande seg klet. (Jag överdriver inte)

Det finns möjlighet att skapa bra lär- och fortbildningstillfällen för oss där vi kan göra nedslag i aktuell forskning och samtala kring den. Vi har några dagar avsatta för fortbildning varje läsår, men då sysslar vi med annat. Det krävs ett reellt pedagogiskt ledarskap från rektor, för att arbetslaget och dess lärare ska kunna förflytta sig pedagogiskt. 

Vi har dessvärre blivit gråa, stretande tjänstemän som skriver papper och skriver papper, (även digitalt). Det går inte. Framtidens skola kräver att vi leder barnen och ungdomarna i deras lärande. Vi måste entusiasmera, inspirera och leda dem. Hur ska vi mäkta med det? Det är med sorg i hjärtat jag inser att om det inte sker en förändring kommer jag att sluta i yrket inom en femårsperiod.

Jag såg ett klipp på bloggen "En IKT-pedagogs funderingar" och inspirerades av en Micke Gunnarsson. Vi behöver bli mer som han för att motivera eleverna. Vi behöver plocka fram den varma, entusiasmerande föreläsaren/ledaren för att nå fram till ungdomarna, men det stannar inte där.

Var det någon som blev förvånad över att Sverige låg i topp i Europa när det gäller antalet datorer i skolan? Inte jag. När man sedan lade till punkterna: Kunskaper om IT, samt motivation att använda IT låg vi plötsligt i botten i Europa. Surprise? NO (Ur rapporten: Effektivt användande av IT i skolan, myndigheten för skolutveckling) Kommunerna slår sig för bröstet och IT-satsar, utan att att veta vad det är man vill och vart man vill nå. Och detta när forskningen visar att rätt användande av IT i skolan ökar elevernas måluppfyllelse.

Slutsatserna av rapporten visar på att ett medvetet nationellt implementerande av IT i undervisningen, stödjer eleverna på individuell nivå och ger läraren nya möjligheter att individanpassa undervisningen. JA, säger jag. Aldrig för har jag så snabbt nått mina elever utanför skolan som nu. Jag skickar meddelanden till dem på den arena där de ofta befinner sig, FB. Där återkopplar jag, påminner jag (curling?), berömmer jag, och skäller jag, om än snällt. Jag ger feedback och eleverna blir sedda. Wow! Här finns stora möjligheter.

Hur viktigt är det då inte att lotsa eleverna fram emot ökade digitala färdigheter bortom användande och tekniskt kunnande? Detta belyses inte minst i rapporten kring "digital literacy". Den blomformade modellen visar på andra färdigheter såsom kommunikation, förmåga att söka och välja information, kritiskt tänkande och värderande, kreativitet, kulturell och social förståelse för att nämna några. Här krävs vårt pedagogiska ledarskap. Vi har inget val. Detta måste vi förhålla oss till. Hälften av alla lärare tror inte att användandet av IT främjar undervisningen. Det stavas rädsla. 

På bloggen "Jag lär mig teknik" fastnade jag för ett youtube-klipp Nya läroplanen på 5:50. Utifrån sökorden dator, internet, webb, digital och information orienteras vi i den nya läroplanen. Orden finns där och på flera ställen. Man har vågat tadem i sin mun och sätta dem på pränt. Filmen visar att det trots allt finns hopp för en ökad digitaliserad undervisning, utifrån de nya styrdokumenten. Det finns en ambition, men vägen dit är lång.

I övrigt vill jag rekommendera TED-ideas worth spreading. En guldgruva att ösa ur och inspireras av. Smarta människor som delar med sig. 

Frågan hänger kvar, vad håller jag/vi på med?   

Härligt med måndagar, särskilt efter lov...Tur att man gillar tiden i klassrummet. Arma lärare som är lärare för loven. För att inte tala om hur deras elever har det. Dagen började med datorstrul, kanske inte av det stora slaget, men ändå. Datorvagnarna inlåsta i arkivet långt borta från högstadiet. Släpar vagnen hela vägen och upp i hissen. Svårstyrd! Så långt allt som vanligt. Fel vagn. Trötta långsamma datorer som kostar massor i leasing och laddar ur snabbt. Tillbaka, hämta vagn nummer två och försöker låsa upp den, men nyckeln är böjd och går inte att få in i låset. Ringa vaktmästaren, be om att få låsa upp nyckelskåpet för att få reservnyckeln. Spring hit och dit. En halvtimme har gått av lektionen. Vi är luttrade, eleverna och jag. Arbetet rullar igång och arbetsro infinner sig på de flesta håll. Fröken kollar klockan. Den är fem över sluttid. Då så, då plockar vi ihop. Bra jobbat!

Dags för efterarbete, vilket enligt arbetsgivaren inte bör ta mer än fem minuter. Plocka papper från golvet. Hämta utskrifter i skrivaren på lärarrummet. Skjuta in stolar och låsa grupprum. Skynda på en eftersläntare. Se efter om alla datorer blivit inkopplade i datorskåpet. Så är inte fallet. Koppla in. Köra bort vagnen, koppla in i vägguttaget. Låsa in nyckeln till vagnen i kassaskåpet. Uppföljning. Kolla mejlen efter bilder från elever som ska skrivas ut i färg. Det är de inte betrodda till, kostar pengar. Skriva ut, springa bort och hämta. Kommer på att jag glömt en grej. !"#!!€#!€%?)(;
Puh!     

Det blir svårare och svårare att vara lärare. Tänk att jag vågade ställa mig i ett klassrum 2002, nyutexaminerad och 28 år gammal. Tack och lov att jag var 28 och inte 23, brukar jag tänka. Hade samlat på mig en del livserfarenhet och klarade mitt första år rätt bra. Insåg att i detta yrke kan man jobba hur mycket som helst och ändå aldrig "bli klar". Jag förstod att min undervisning inte skulle bli bättre av att jag jobbade 60 timmar i veckan. Hade en del erfarna och kloka kollegor runt omkring mig som gav bra råd. Jag minns en kollega som näst sista veckan i maj vände sig till mig med ett problem. - Vad ska jag hitta på sista veckorna, vi är ju färdiga med allt?

Min första tanke var en känsla av mindervärde. Hon hade hunnit klart med allt och inte jag. Sedan blev jag förbannad. Hur kan man bli färdig? Vi blir aldrig färdiga. Det är högmod att påstå att man är färdig med något i skolan. Vi blir aldrig färdiga. Möjligen kan vi komma en bit på väg. Redan då, långt före IKT-studierna, funderade jag över vilket stoffet är/bör vara. Vad är det jag ska försöka lära mig och eleverna? Läroboken är ju som bekant inte kursen. Jag insåg att här i ligger något viktigt.

Vi måste ställa oss frågan VAD det är eleverna behöver bli förtrogna med för att bli rustade för framtiden. Det är nog inte kartgeografi. "...kunskapsexplosionen ute i världen har gjort det allt svårare för läraren att avgöra just vilka avgränsningar och prioriteringar man skall göra", skriver Lennart Koskinen i Den fjärde basfärdigheten. När ska vi börja tala om stoffet? Då kommer en ny läroplan där stoffet blir mer styrt och mindre valbart. Tillbaka till kunskapsskolan. Vilka kunskaper? Är det att gå åt rätt håll? Är det skola för framtiden?

Digital lärresurs
Jag har tittat närmare på lärresursen Dela, som är ett nätverk för lärare, pedagoger, skolledare, forskare, bibliotekarier m fl. Det finns en bredd i vilka man riktar sig till, men av de som delar med sig verkar lärare av olika slag vara i majoritet. Syftet är att dela idéer, frågor och erfarenheter kring skolan. Det finns inget insmickrande "barn/ungdomflörtigt" i bilderna, för det är i inget skafferi av länkar. Här pågår (teoretiska) pedagogiska diskussioner i olika grupper, såsom "film i skolan", där pedagoger delar med sig av sitt eget filmmaterial, men också öppet för att ge tips till pedagoger som vill komma igång med att göra film i sin skolvardag. Hittade mitt gamla lekis, Smedby förskola : ) Barnen hade gjort en film om hur de arbetar "kompisstödjande".

En annan grupp som fångade mitt intresse var "Iphone-pedagogik", där man diskuterar hur man kan använda Iphone och liknande mobiler i undervisningen. Apropå den lärare i Gävle (?) som gjort en Iphone-app till en hel gymnasiekurs i matematik. "För oss som inte kan så mycket" är en tredje och sista grupp jag har tittat närmare på. Jag tolkar det som att det på Dela finns en medvetenhet om motståndet mot och rädslan för IKT som finns hos lärarkåren.

PIM har fått flera lärare i mitt arbetslag att slå bakut. Kanske är det ett tecken på en stor oro kring den ökande arbetsbelastning i form av nya typer av dokumentation som IUP och LPP? Vi dränks i skrivbordsarbete och alltför sällan får vi höra att vi är viktiga och kompetenta. Vi hinner inte arbeta färdig och låta nya direktiv sätta sig. Vi får inte den tid som behövs för att anpassa verksamheten efter de nya krav som ställs på oss. PIM verkar inte vara den optimala metoden för att väcka ett intresse för IKT och ett spirande självförtroende i detsamma.

Man kan på Dela även välja att ingå i diskussionsgrupper kring de egna ämnena. Dela är inte en källa att ösa lektionsidéer ur. Det handlar snarare om tips och idéer kring undervisning i allmänhet. Utbildning och lärande är i fokus, mer än konkreta upplägg. Här sker en hel del aktivitet, åtminstone från några eldsjälar. Några namn förekommer ofta bland inlägg i olika grupper. För att få tillgång till materialet på Dela måste man bli medlem. Därefter kan man välja att bli medlem i olika grupper.

Jag upplever att sidan har en hyfsad struktur, men den känns ändå rörig. Kanske är det för många flikar att klicka på. Det är också lite oklart vilken grupp som passar bäst för olika syften. Här blandas begrepp som events, forum, chatt, foton och det är svårt att orientera sig. I en sidospalt hittar man "teasers" (mitt ordval), som ska väcka nyfikenhet. De är av typen N.N har svarta på N.N:s blogginlägg i den och den frågan. Syftet, att knyta kontakter och dela erfarenheter lärare emellan, är gott och det är knappast den sista sidan vi ser inom detta område.   

Jag läser och funderar vidare om stoffet/kunskaperna. En lärare full av kunskaper är inte nödvändigtvis en bra lärare. "Skall läraren kunna gå från att vara mer eller mindre auktoritär till att vara verklig auktoritet, handlar den nya lärarrollen om att kunna använda sin livserfarenhet och sitt metodiska tänkande i mötet med eleverna --- Läraren blir mer ledare än chef och som sådan en naturlig förebild i elevernas sökande efter en egen vuxen identitet." Jag känner i hela mig att det här är rätt, men det ställer stora krav på lärarna. Funderar också hur jag kan vara en vuxen förebild för moppekillarna, går det?        

Hemkommen från jobbet och tisdagsnedstämd, som vanligt efter arbetslagsmöte. Vi har diskuterat LPP och det råder en begreppsförvirring utan dess like. Vi har alla en egen definition och ingen vet vilken som är den rätta. Aldrig får vi känna oss nöjda med det vi gör. Var finns det pedagogiska ledarskap vi lärare behöver? Jag förstår syftet med LPP och jag tycker att det är en bra idé att medvetandegöra vad vi gör och hur eleverna ska nå målen.
  Men hur ska jag hinna? Det finns ingen tid att strukturera och formulera detta. Jag undervisar i praktiken i fem ämnen. Om jag offentligt ska formulera en LPP för varje arbetsmoment och publiceraa den för elever och föräldrar på UNIKUM. Det faller på sin egen orimlighet. Tala om för mig när jag ska göra det? Och på detta matriser. Hur formulerar man dessa i alla fem ämnena. Vem kommer att läsa dem? Och på detta IUP. Jag behövs i klassrummet bland mina elever. Jag behöver vara där glad, utvilad och motiverad. De behöver mig. Blir det verkligen bättre med dokumentation, dokumentation och dokumentation???

Fan också!
Jag var helt övertygad om att det var bra att vara friend med elever man undervisar. Noga dock att ha dem i en egen mapp, limited profile. Så långt allt bra. Startar en grupp med klassen, en 9:a. SO och svenska ska diskuteras. En tredjedel av gruppen går med och är entusiastiska. Nio tjejer och en kille. Dom är på. Jag börjar lägga ut förtydliganden om läxan och bra att tänka på-info. Kan inte låta bli att bli besviken. Vad trodde jag? De vill inte alls snacka skolarbete på FB. Trodde att det var smart att möta dem där de är. Nåja kanske är lite tidigt att utvärdera projektet. Jag kör på. En tredjedel är ju en tredjedel.