-Idag ska vi utvärdera sade jag.
-Vadå utvärdera svarade min 9:a?
-Ni ska utvärdera min undervisning och innehållet i den. Kom med synpunkter om vad ni tycker kan bli bättre, men även vad som varit bra. Därefter kan ni skriva hur ni vill jobba med svenska i vår.

Femton fågelholkar (halvklass). Vi fick bolla detta fram och tillbaka några gånger. Jag förklarade som så många gånger förr, vikten av att motivera varför man tycker som man tycker. Tror det gick fram. Lite stojigt och på sina håll en smula oseriöst till en början. Någon ritade en skala från 1-10 och ville placera in mig på den. Denna klottrades dock över. Efter två halvklass-lektioner hade jag 28 kloka utvärderingar i min hand.

Någon ville arbeta mer i grupp. En annan ville läsa fler valfria böcker. En tredje tyckte att jag nog kunde vara lite strängare. Från flera kom förslaget om att vi ska skriva mer och då olika typer av texter. Andra föredrog mer muntligt. Vissa ville träna hörförståelse och inför nationella provet. Gruppdiskussioner skrev någon. Spännande, INTE tråkiga böcker!

Och ja, fröken fick beröm för tydlighet och bra genomgångar. För att jag ibland till och med gör det tråkiga roligare. För att jag förklarar hur de kan bli bättre. För att jag är bestämd, men snäll ändå. Och som jag oroar mig...

Det värmer ända in i hjärtat. Man är ju inte mer än människa. Lite cred helt enkelt.
 
En före detta elev som nu går sista året på gymnasiet besökte mitt klassrum idag. Ett kärt återseende! Det pedagogiska ledarskapet i klassrummet skulle studeras. Hon visade mig sina medhavda (ambitiösa) frågor om lärande, lärstilar och om huruvida läraren är en förebild. Som alltid när någon annan person kliver in blir man lite nervös och tänker lite extra på hur man är och vad man gör.

Jag funderar över min lärstil. Jag är inte nöjd. Fan att man aldrig får känna sig nöjd. Jag kan ju leda, eller? Att man är dränerad på energi efter en dag och att det kan kännas så futtigt det man gör. Fokusera på K:et i ITK sa någon. Möt eleverna i deras värld och ta den och dem på allvar. Jag går runt hela dagarna och tar mina elever på allvar och möter dem till viss del på deras arenor. Just nu funkar det inte nåt vidare.

En tycker att jag försöker bli kompis. En annan tycker att jag låter mig smöras för. En tredje kan inte skilja på personligt och privat. En fjärde känner sig inte längre trygg i mitt klassrum.

Nej tillbaka till Björklund och ordning och reda. Nolltolerans och inga mobiler i klassrummet. Vet hut! Klipp dig och skaffa ett jobb! Som han gjorde i filmen G. Vad hette han nu igen? Han som knarkade? Katederundervisning och opersonliga kufar till lärare som säger -SO är lätt. Jag förstår inte vad det är du inte förstår. Eller varför inte Three strikes then you´re out. Eller nåt. Det ska vara lite ont i magen att sitta på lektion.

Det Björklund inte har förstått är att pliktmänniskorna är ett utdöende släkte. Framför oss har vi generation lust och de tänker inte klippa sig och skaffa ett jobb, för hur KUL är det. Inte heller kan en lärare kliva in i ett klassrum och få respekt så där bara. Inte ens en duktig lärare som vill och gillar sitt jobb. Fokusera på K:et, jag vet inte jag.

Klippt mig har jag just gjort. Kanske ska skaffa mig ett (nytt) jobb.
 
 
Ett bodypump-pass en måndagskväll på Friskis & Svettis. Fullt till sista plats och med laddade motionärer. Ledaren full av energi, inspirerande och bekräftande. För att överhuvudtaget få en plats på passet gäller det att boka kl. 07.00 fem dagar i förväg. I annat fall får man kriga om en obokningsbar plats tio minuter före passet.

Han ger allt, visar, vägleder, förklarar stöttar och bekräftar. Vågar kliva ut i gruppen och kolla att vi kör hårt, är personlig, ger ett uppmuntrande ögonkast till var och en. Vi ger järnet och orkar ända fram. Han känner vår närvaro, vårt slit och får sin cred. Jag går därifrån med en känsla av välmående. Belöningen är en känsla av frid och en god natts sömn. Jag har gjort något bra för min egen skull. 

Jag vill vara ledare på Friskis och få lite cred!

  
 
Jag minns en klassgenomgång för ett par år sedan. Alla kollegor, kurator, specialpedagog och rektor närvarande. Vi gjorde som brukligt, gick igenom klasslistan och alla lärare gav sin bild av hur det just nu går för alla elever. En bit ner på klasslistan kommer vi till en elev som saknar betyg i flera ämnen och riskerar att inte komma in på gymnasiet. I det läget vilar ansvaret tungt på en kärnämneslärare (Sv, Ma eller Eng). Eleven når inte målen och saknar behörighet till gymnasieskolan. Vi har misslyckats. Jag har misslyckats.

-Det går bra i mitt ämne säger flera kollegor och känslan av ett personligt misslyckande förstärks. Alla blickar riktas mot mig. Uttryckslösa, vintertrötta läraransikten. Jag känner hur vreden väcks inom mig. Vill ställa mig upp, slå näven i bordet och tala klarspråk, men det tjänar ingenting till. Alla i rummet vet att eleven inte når målen i svenska. På något underligt vis försöker alla hitta ett hopp att klamra sig fast vid. Ett litet ljus i mörkret. Specialpedagog och kurator ser på mig med ett slags underkännande i sina blickar. Plötsligt görs jag ansvarig för hela grundskolans "lärarmisslyckanden", trots att jag haft eleven i knappt ett år.

Rektor säger: -Vad behöver n.n göra för att klara betyg. Nu vill jag skrika igen. -Både ni och jag vet att n.n inte når målen. Det går inte att ta igen flera mål på en månad. N.n har inte förmått arbeta för att nå målen. Underlag för betyg saknas och jag som lärare har inte nått fram. Kollegorna sluter inte upp bakom mig trots att de varit med och stridit för att eleven ska få extra hjälp i flera år. Vi Kollegor ställs mot varandra trots att vi alla vill elevens bästa. Vad ska vi ha målen till om de inte har relevans vid betygsättning? Vem vinner på att jag godkänner en elev som inte når målen. Jag är en kommunal tjänsteman med uppdrag att följa styrdokumenten. Alla elever har rätt till individanpassad undervisning. Det är mitt uppdrag. Individanpassa för 30 elever. Det finns alltid saker som jag skulle kunnat göra, men inte gjorde. Jag kan välja den lätta vägen och sätta G utan underlag. Det är inte rätt. Det är heller inte rätt att en elev ska gå igenom grundskolan och uppleva misslyckande på misslyckande. Det värsta är ändå att n.n kommer att klara sig utmärkt i livet med det n.n kan i svenska. IG-stämpeln i hjärtat får n.n dock leva med.