Begreppet dröjer sig kvar och skaver. Att det ska vara så svårt. Bilden av ett kommande arbetsområde är så tydligt och strukturerat i mitt huvud, nästan vackert. Väl ute i klassrummet blir det inte alls så. För eleverna är det bara skola, något som stör dem på vägen mot det riktiga livet därute. Friheten.
 
Det finns stunder av närvaro, när man når fram. Då man ser en skillnad. Något har hänt. Någon har förflyttat sig. Så är ögonblicket över, men man lever för dem, ögonblicken alltså. Tänk om man kunde arbeta fram några "triggers" som skapar allvar, tystnad, eftertänksamhet och arbetslust. 

Å andra sidan...finns det en risk med att ta sig själv och läreriet på för stort allvar. Life goes on. Moppekillarna mognar de med. Ser en del av dem på stan i tjugoårsåldern nu. Förhoppningsvis fick de med sig en och annan viktig kunskap och känslan av att ha blivid sedd och tagen på allvar. Tanken på startnycklar dröjer sig kvar. Bara att ta itu helt enkelt.  
 
Fröken har varit på kurs i huvudstaden. Lyx för en högstadielärare, särskilt efter att jag sett notan i bokningsbekräftelsen. Märkligt vad saker får kosta i näringslivet. Kursen var bra inget tal om det, men tusentals kronor för en introduktion, i Dreamweaver CS4. På skolan får vi inte kosta någonting. Roligt att träffa människor från andra delar av arbetsmarknaden med helt andra erfarenheter. Majoriteten kvinnor med arbeta av typen VD-assistent (kan det heta så) på ett mindre företag. För flertalet på kursen var målet att så småningom kunna hålla igång och uppdatera en företagshemsida. Vi tittade på ett par sidor och det slog mig hur viktigt det är hur man formulerar sig. Syftningsfel underlättar verkligen inte förståelsen. "N.n är för det mesta VD och styrelseledamot." kunde vi läsa.

Tack mamma och pappa för att ni gav mig ett språk och lusten att läsa! För mig finns ingen bättre gåva.

Hursomhelst fick Frenne slita hårt. Jag har en lång väg att gå för att skapa mig något slags datoranvändarvana. Jag saknade Karin bredvid, som ger mig mod. Lärdomen blev lite grunder i att bygga en enkel hemsida. Gick stärkt därifrån och inte lika skraj längre.  
 
Ja nu har jag sagt det. It's out there. Visade sig att vi hade en version av CS hemma. Med hjälp av Fireworks var det inte alltför svårt att börja rita upp sidan. Jag har skapat en toplist med rubrik och gjort en spalt med så småningom klickbara knappar. Åtminstone en bild ska tas och därefter infogas. Har verkligen haft nytta av att ha nosat på PS då ritverktygen var de samma i Fireworks.

Ett par gånger körde det ihop sig och det är bara då jag tar hjälp av maken. Det är början till ett skal. Kul att skapa egen design. Detta är ett nytt område för mig att ge utlopp för kreativitet. Som sagt, now it's out there.
Dags att hämta på dagis.
 
Det är märkligt att man ska känna sig som en urvriden trasa efter varje kursträff. Tur att jag hade löpardojorna med mig denna dag. Ut i härliga Stadsskogen för 5 km löpning. Härligt höstfriskt och tankar skingrades. Pling! Tänk om man ska ta med sig eleverna i skapandet av resurssidan. Tänk om de kan få i uppgift att samla fakta om det nationella provet, sammanställa detta och presentera för åttorna. Fast det är klart då kanske Frenne får mindre cred, eller kanske mer? Lite för läskigt kanske? Nej det var nog mest en tanke. Men eleverna ska med på tåget. Frågan är bara hur?

Däremot tänker jag testa Issuu om jag törs... Vi håller på att jobba fram en medie- och kommunikationsprofil på skolan. Gissa vem som äger projektet? Det blir en perfekt uppgift för dem. De skriver ett reportage, en essä (för de vassaste) eller någon annan typ av text som lämpar sig för tidningsformatet, med tillhörande bilder. Därefter publicerar de i Issuu. Detta redovisas. Kanske ska svensklärarna bedöma det språkliga? När mallen är fast kan innehållet lämnas mer fritt, tror jag. Dags att sova på saken och vrida lite till.
Hörs!  
 

Måns har utmanat mig, igen. Nu måste jag börja leverera. Prioriteringar krävs.
Just nu undervisar jag en 9:a i både svenska och SO. En mycket tacksam tjänst.

Måns föreslår att jag, tillsammans med eleverna, skapar bloggar, vilka ska fungera som digitala portföljer för de texter och bilder de producerar. De ska själva reflektera över lärprocessen och även konstruktivt kommentera kompisens   

 
Efter handledning börjar något växa fram. Resursen ska vara en sida om min undervisning, alltså något att bygga vidare på i all oändlighet. Det kommer att växa fram. Förhoppningsvis ger det mig den struktur jag så väl behöver. Att den kommer ge så mycket mer inser jag förstås, men har lite svårt att se en slutprodukt av högst förklarliga skäl.

Resursen att arbeta med i höst och den jag kommer att redovisa i examinationen blir troligen en resurssida för (mig), elever och föräldrar. Den kommer att handla om det nationella provet i svenska och förberedelserna inför det. Erfarenheten har lärt mig att eleverna i år 9 funderar över och oroar sig redan på hösten för provet i februari.

Jag vill lyfta över ansvaret för förberedelserna inför provet till eleverna. Det kräver en resurssida där de kan ta del av informationen kring provet. Den ska både kunna ge en kortare översikt, men ska även erbjuda fördjupad information om eleven eller föräldern önskar detta. Jag tänker mig att det ska finnas obligatoriska och behovsanpassade övningar. Vad behöver du träna på? Kanske ska eleverna få möjlighet att skatta sig själva, för att medvetandegöra vad denna behöver träna mer på. De gör en självskattning och presenterar denna för mig.    
 

Tillbaka på Blåsenhus och IKT-kursen. Härligt att träffa rutinerade och engagerade kollegor som inte är ens kollegor. Vi kan inte älta elever och den gemensamma skolvardagen. Istället ägnar vi tiden åt att röra oss framåt i vår lärarroll och vårt lärarlyft. Var är vi på väg? Vad vill vi? Vilken är vår kunskapssyn? Hur ska vår resurs se ut? 

Engagerade kursledare leder och bekräftar. Lite magont över examinationen. Vägen dit är lång och oviss.   

 
...moppekillarna. Jag känner dem så väl vid det här laget, men förstår dem gör jag inte. De sitter där i klassrummet och tror att allt ska fixa sig. De vet inte varför de är där och har knappt ens insett att livet går och snart är de vuxna. Hur ska det gå? Materiella ting och saker som ger status verkar vara viktigast. De ser inte att de är med i ett större sammanhang och att de påverkas av och påverkar sin omgivning. Allt de gör påverkar andra. De snackar på och verkar inte känna det där man själv kände under skoltiden. Den där gnagande känslan som dök upp när man inte hade gjort det man skulle/måste. Generation lust - är det så enkelt? De gör ingenting de inte har lust med... Jag måste börja skriva för att sortera alla tankar och funderingar kring detta fantastiska och omöjliga jobb det är att vara lärare. Forts. följer 
 
Så är man tillbaka igen på jobbet efter 1.5 års bortavaro. Blandade känslor och snurr i huvudet. Jag finner dock att samma saker som förr frustrerar. Att terminen börjar i fel ände alltid. Tänk om vi fick börja med att ställa i ordning oss själva och vår undervisning i lugn och ro. Nej istället ska det kick-offas och ätas billig Brie och kex i personalrummet. Därefter ska vi lärare ombesörja sjuttioelva praktiska ting (som borde vara vaktmästare/övrig personals sysslor. Bänkar och skåp ska flyttas. Trivsel skapas. Och så en föreläsning förstås, även om den var bra.

När vi så småningom får en planeringsförmiddag pustar vi ut och spyr galla över vår arbetssituation. Alla dessa kringsysslor som stjäl tid och energi från det pedagogiska arbetet. Den faktiska och psykologiska uppladdning som krävs för att kunna starta upp, on stage, har vi inte tid till. Vi sysslar med schemadetaljer och jagar klasslistor. Tänk om det fanns en administratör som hjälpte oss med detta!Jag startar terminen utan egen dator, och med en vikarienyckelknippa och ett schema där hälften av lektionerna saknar lokalangivelse. Att kliva i i klassrummet och vara (känna sig) professionell är svårt under dessa omständigheter.

Tanken på att eleverna anser att mitt jobb är ett lågstatusyrke börjar krypa sig in under skinnet. Hur ska jag kunna upparbeta en auktoritet och få respekt? Jag tror att en del föräldrar brister i vuxensolidariteten. Man försvarar sitt barn till varje pris och visar sig inte vuxen nog att avhålla sig från att falla in i barnens klagolitania. Vuxna måste förklara och nyansera sina barns tankar och resonemang! De tolkar saker i skolans värld utifrån sina erfarenheter och ofta blir tolkningen Ofta finns en praktisk (om än olycklig) förklaring till olika omständigheter. Till exempel att det sker många lärarbyten på vår skola. Ja medelåldern på kvinnokollektivet är låg, vilket innebär att många är i barnafödande ålder, vilket leder till graviditeter och föräldraledigheter. Tråkigt att en del drabbas. Vilket är alternativet måste vi fråga oss? Barn måste födas. Skönt att spy galla en stund. En trög sörja som måste ut. Med hopp om mer hopp. Hörs!